Jag ska berätta om en av de första större emigrationerna. Denna gick till prärien sydväst om Chicago,till en plats som sedermera döptes till Bishop Hill eller kanske Bishop Hell enligt mångas åsikt.
Ett av de mest kända namnen i historien om Bishop Hill är
Erik Jansson.
Han föddes 1808 i Biskopskulla församling i Uppsala län
och dog den 13 maj 1850 i Cambridge Illinois.
Under fyra resor 1843, i början som vetemjölsförsäljare, i det av bönemöten genomsyrade Hälsingland gick Jansson alltmer aggressivt till angrepp mot kyrkans tro. Då han misslyckats med att vinna läsarprästerna för sin lära, bekämpade han dem och fördömde snart alla präster som "satans argaste skaffare" och "djävulens redskap". Han bannlyste predikosamlingar och andaktsböcker av Luther m.fl. Endast bibeln skulle läsas. Jansson talade och levde med bibelns språk och bilder, och fann slagfärdigt, med osvikligt minne, de lämpliga bibelställena i sin polemik. Han sökte sig främst till hårda och dömande uttalanden i bibeln, ofta sådana präglade av gammaltestamentlig vedergällningstro.
Janssons predikningar varade ofta 5 till 6 timmar. Han reste på nätterna och predikade på dagarna. Med sin hypnotiskt suggestiva förkunnelse om bibeln attraherade han religiöst sökande människor, främst i läsar-miljön. På många, även motståndare, utövade hans blick och handslag en magnetisk verkan. Opponenter bemötte han med hånfulla tillmälen och förbittrade kraftord. Själv var han en "profet", botade sjuka och drev ut djävlar.
Janssons inflytande i Hälsingland, där han på våren 1844 bosatte sig, understöddes av den ansedde "läsar-bonden" och nämndemannen Jonas Olsson i Söderala och dennes broder Olof. I många socknar vann han många anhängare. När Janssons anhängare nekades nattvarden, därför att de som syndfria vägrade delta i högmässans syndabekännelse, höll de egna möten under gudstjänsttid från våren 1844. Därmed bröt de sig ut ur den kyrkliga och borgerliga gemenskapen och bildade en egen sekt:
erikjansismen.
Erikjansarnas fanatism fick en sällsam belysning av de bokbål på lutherska uppbyggelseböcker som de offentligt under sång och bön anlade i Hälsingland 1844.
En storm av ovilja mot Jansson bröt ut i hela landet, återspeglad i tidningarnas utförliga skildringar. Han greps av länsmyndigheten 13 juni efter blodiga slagsmål och en regelrätt belägring av det hus han gömde sig i. Han sändes för sinnesundersökning till Västerås länshäkte men frigavs snart och fick efter vädjan till konung Oscar I och nytt förhör rätt att vistas i Hälsingland. Han erhöll liksom andra ledare i sin sekt värde- fullt juridiskt bistånd. Erikjansarnas smädelser mot prästerskapet och lutherdomen besvarades med provo- kativa upplopp från folkhopar mot deras hem och möten, särskilt från våren 1845.
Efter en tredje häktning under våldsamt motstånd, då hans hustru slogs sanslös, hölls Jansson fängslad från den 22 december 1844 till den 18 april 1845.
En sista häktning av Jansson den 18 november 1845 efter rannsakning i Delsbo, där han utförligt redo- gjorde för sin lära, följdes av en kuppartad befrielse under en fångtransport till Gävle den 21 november. Han höll sig nu gömd och reste omkring och agiterade förklädd till kvinna. Jansson och hans medarbetare såg nu räddningen för rörelsen i emigration från Sverige, "detta djävla näste", till Amerika, vars religiösa frihet prisats i böcker, tidningar och Amerikabrev.
Efter en dramatisk flykt, tidvis gömd i ladugårdskällare, undkom Jansson till Norge och reste därifrån med sin familj till Amerika, där Olof Olsson sökt ut en bosättningsplats i Illinois vid Victoria sydväst om Chicago. Jansson anlände dit i juli 1846. Här byggdes med successiva jordförvärv, kolonin Bishop Hill, uppkallad efter Janssons födelseort Biskopskulla.
Bortåt 1 500 erikjansare, de flesta från Hälsingland, utvandrade i skilda grupper 1846 – 1854. Av Jansson utvalda befälhavare, "Israels furstar", organiserade och ledde utvandringen, som bekostades genom en av honom anbefalld försäljning av all personlig egendom till förmån för en gemensam kassa. De många medel- lösa inom rörelsen fick följa med fritt. Atlantfärdens påfrestningar och vistelsen i hälsovådliga jordkulor under de första åren i Amerika reducerade kraftigt Erikjansarnas antal. Omkring 170 personer omkom på sjöresorna. Med sin stora självkänsla och viljekraft och sin suggestiva attraktion som förkunnare hade Jansson åstadkommit "vår emigranthistorias största och märkligaste grupputvandring" (Vilhelm Moberg).
Prövningarna svetsade samman de trogna i obrottslig lojalitet mot Jansson, som regerade enväldigt i minsta sak och fördömde alla avvikande meningar. En stor minoritet, omkr. 200, bröt dock med Janssons maktfullkomlighet och lämnade kolonin hösten 1848. Brev till hemorten från de svikna, flera publicerade i svensk press, spreds med anklagelser, ofta osanna, mot Jansson för att vara slavdrivare och en obarm- härtig härskare.
Bl. a. påtalades hans fördömande av de sjuka som av brist på tro inte lät sig botas med bön och handpå- läggning. Mot dessa brev kontrasterade starkt de trognas hänryckta skildringar av den materiella välfärden i det nya Kanaan och lyckan att fritt få åtnjuta Janssons bibelutläggning.
Bishop Hill var fram till 1860 ett kommunistiskt samhälle efter urkristen förebild, där inget privat ägande förekom. Skolor byggdes för barn och vuxna, och det sörjdes väl för de gamla. Samhället byggdes efter en gemensam plan med storslagna tegelbyggnader för bostäder, samlingssalar, verkstäder och förrådshus i en yttre kvadrat och fruktträdgårdar och boulevarder i det inre. Landskapets stora bördighet och kolonister- nas yrkesskicklighet gav gynnsamma förutsättningar. Linodling och kvinnornas intensiva vävande av linne- tyg gav stora inkomster. Ett påtagligt välstånd grundlades under Janssons ledning, efter de stora svårig- heterna i början och bristen på utrustning övervunnits. Han valde själv alla sina underbefälhavare och fattade alla viktiga beslut.
Janssons sista tid 1849 – 1850 förbittrades, efter ekonomiska felkalkyler, skuldsättning och av en kolera- epidemi som ryckte bort 143 kolonister. Då hans hustru avled i koleran, äktade han "på andens ingivelse" strax en annan kvinna, församlingens nya moder.
Janssons stränga påbud att "avfällingar" inte fick medföra egendom eller få ersättning för sitt arbete i kolonin hade föranlett bittra rättstvister och tidvis spänt förhåll- ande till omgivningen. I samband med detta hade också äktenskap splittrats.
John Roth var mannen som sköt Erik Jansson i Cambridge rådhus på grund av en dispyt om att ta med sin hustru Charlotta från Bishop Hill. Efter det att Roth sköt Jansson fängslades han, men det var faktiskt en hel del människor i Bishop Hill som var sympatisk inställda till hans handling, och han behövde bara stanna i fängelse ett år och han dog kort tid därefter.
Härmed hade den första allvarliga händelsen inträffat, orsakad av konflikterna som grundlagts i Bishop Hill-samhället. Erik Janssons förkärlek för att blanda sig i bymedlemmarnas liv, ibland rakt in i det privata och Bishop Hill-samhällets små möjligheter till ett privat och eget liv ökade på spänningarna i det lilla präriesamhället.
Som i detta fall där Jansson utövar sin makt på så sätt att John Roths fru inte får lämna Bishop Hill vilket självklart retar John Roth till ursinne och leder till det tragiska mordet.
Då Janssons högspända tro, att anden skulle lära de troende engelska, och andra av hans profetior mötte bakslag, fann han sig snabbt till rätta med praktiska initiativ. Utmärkt engelsk språkundervisning organise- rades. Efter att länge ha predikat att sjukdomar botades enbart med tro och bön tillsatte han själv en läkare.
Under den första fattiga tiden krävde Jansson efter att ha fått en uppenbarelse, celibat även av de gifta. Från juni 1848 uppmuntrade han däremot äktenskap och anordnade massbröllop.
Religionsfrihetsdebatten vid 1847 – 1848 års riksdag dominerades av utfall mot Jansson och hans sekt. Förföljelsen mot Erikjansarnas och själva utvandringen av så många välbärgade och yrkesskickliga svensk- ar bidrog dock på sikt att fästa uppmärksamheten på den bristande religionsfriheten och de sociala miss- förhållandena i Sverige. Emigrationsintresset i Sverige främjades starkt av den stora publiciteten kring Janssons framgångsrika kolonibygge.
Efter Janssons bortgång 1850 övertogs snart ledningen av en folkvald styrelse med Jonas Olsson i spetsen. Den lyckades få ekonomin på fötter och kolonin blomstrade nu ett årtionde. Omfattande och våghalsiga spekulationer av den egenmäktiga ledargruppen jämte försämrade konjunkturer ledde dock snart till stora ekonomiska svårigheter och misshälligheter mellan kolonisterna. Den gemenskapsbildande religiösa hängivenheten svalnade också. 1860 beslöt man upplösa kolonin och skifta ut den gemensamma egendomen.
Men på sätt och vis lever Bishop Hill fortfarande vidare, dels rent fysiskt genom sina många byggnader, som idag är ett av Sveriges största och märkligaste minnesmärken på utländsk mark. Men framför allt lever Bishop Hill vidare som en fantastisk berättelse över ett mänskligt drama under en svår tid i vår historia, värd att minnas och vårda. Och att ta lärdom av.
För då, som nu, lever vi i en värld där religiös intolerans bygger murar mellan människor och föder fanatism, våld och terror, som tvingar människor på flykt, ut på stormiga hav i desperat hopp om att finna frihet och kunna skapa ett värdigt liv.
På så sätt är sökandet efter ett anständigt liv – ett ”Bishop Hill” – både gränslöst och tidlöst och berör oss allesammans.
Uppdaterad: 2018-04-29
